Är det annorlunda än att posta en EU-medborgare?
Finns det någon väsentlig skillnad mellan att utstationera en EU-medborgare och en icke-EU-medborgare?
Även om många kanske tycker att det är överraskande, är det korta, enkla och ärliga svaret NEJ – det finns egentligen INGEN betydande skillnad överhuvudtaget.
Arbetskraftskontraktet, regler, bestämmelser, process, procedurer, dokument som krävs, rättigheter, skyldigheter, ansvar för alla inblandade parter är identiska – oavsett om den arbetstagare som utstationeras är EU-medborgare eller icke-EU-medborgare.
Bemanningsföretag, såväl som deras EU/EES-kunder och arbetstagare som är utstationerade utomlands, bör dock vara medvetna om att om en icke-EU-arbetstagare som är utstationerad utomlands stannar i den EU/EES-medlemsstat dit han/hon skickas längre än 90 dagar under en 180-dagarsperiod, är de i allmänhet skyldiga att ansöka om ett uppehållstillstånd.
Myndigheterna i en EU/EES-medlemsstat till vilken en icke-EU-arbetstagare tillfälligt är utplacerad får inte kräva ett arbetstillstånd, men detsamma gäller INTE uppehållstillstånd. Även om dessa tillstånd är sammankopplade, är de tydligt åtskilda till sin natur. Ett uppehållstillstånd är i grunden ett tillstånd att uppehålla sig inom ett visst nationellt territorium.
Utstationerade icke-EU-arbetstagare behöver inte tillstånd att bo och arbeta i andra EU/EES-medlemsstater under de första 90 dagarna av sin vistelse under en 180-dagarsperiod – men om de stannar längre krävs ett uppehållstillstånd i praktiskt taget alla EU/EES-medlemsstater.
Däremot är utstationerade EU-medborgare endast skyldiga att registrera sin vistelse hos relevant myndighet (ofta kommunhuset eller den lokala polisstationen) och att få ett registreringsbevis om de stannar längre än 90 dagar. Registreringen skiljer sig markant från ansökan om uppehållstillstånd. Registrering består av enbart en kommunikation eller en underrättelse, medan ansökan innebär att man begär, i det här fallet, tillstånd att uppehålla sig.
Men, och kanske ännu viktigare, ansökan om uppehållstillstånd (i Nederländerna kallas det till exempel ett ”gränsöverskridande uppehållstillstånd”) är en ren formalitet, en pro-forma. Det är en administrativ handling, inte ett diskretionärt ”beslut”. Om kraven är uppfyllda och de korrekta dokumenten och formulären lämnas in, kommer uppehållsvisumen säkerligen att utfärdas.
Vår egen bemanningsbyrå, Work Supply, har lämnat in hundratals ansökningar om uppehållsvisum under de senaste 3-4 åren och inte en enda gång har någon begäran definitivt avslagits – även om de ibland sätts på vänt tills saknade dokument har lagts till eller korrigerats. Faktum är att flera EU-direktiv och relaterade dokument betonar att begäran om uppehållstillstånd inom ramen för utstationering inom EU inte bör skapa onödiga bördor eller svårigheter för den sökande parten och bör godkännas om inte objektiva skäl finns för att inte göra det.
EU och EES – Två sidor av samma mynt
Genom hela den här artikeln har man konsekvent antytt att de realiteter som behandlas sträcker sig till både Europeiska unionen (EU) och Europeiska ekonomiska området (EES).
Detta beror på att avtalet om Europeiska ekonomiska området, som trädde i kraft den 1 januari 1994, sammanförde EU:s medlemsstater och de tre EFTA-staterna (Europeiska frihandelssammanslutningen) – Island, Liechtenstein och Norge – till en gemensam marknad, kallad den inre marknaden.
Även om EU och EFTA onekligen är åtskilda politiska organisationer, är de i praktiken så nära sammanflätade och sammankopplade att det är nästan omöjligt att skilja var den ena slutar och den andra börjar.
Viktigare är att inom ramen för denna analys, som undersöker frågor som rör rättigheterna och friheterna att tillhandahålla tjänster inom en bredare politisk och ekonomisk verklighet som består av ett betydande antal suveräna stater inom Europeiska unionen, finns det egentligen inga gränser och inga betydande skillnader när det gäller dessa rättigheter och friheter. Till exempel har en arbetsgivare i Norge (ett EFTA-land) exakt samma rättigheter och friheter att tillhandahålla tjänster i vilken medlemsstat som helst i EU, och det omvända gäller också.
Den fria rörligheten inom EU/EES för arbetstagare från länder utanför EU eller tredjelandsmedborgare – att sätta saker i sitt sammanhang
Slutligen är det viktigt att notera, eftersom det så ofta förbises eller missförstås, att rätten för arbetstagare från länder utanför EU eller tredjelandsmedborgare att tillfälligt utstationeras och arbeta i en annan EU/EES-medlemsstat än den som beviljade dem uppehållstillstånd inte har något att göra med den romantiserade uppfattningen om lika rättigheter som varje individ har rätt till oavsett nationalitet och status.
Det har INGET att göra med det!
Rätten för arbetstagare från länder utanför EU eller tredjelandsmedborgare att uppehålla sig och arbeta utanför den EU/EES-medlemsstat som utfärdade dem uppehållstillståndet härrör från och är oupplösligt kopplad till det faktum att de är anställda av en EU/EES-juridisk eller fysisk person (dvs. ett företag eller en arbetsgivare) och det är denna juridiska eller fysiska persons rätt att tillhandahålla tjänster i vilken EU/EES-medlemsstat som helst som följaktligen ger dessa arbetstagare möjlighet att tillfälligt uppehålla sig och arbeta utanför den EU/EES-medlemsstat som gav dem uppehållsrätten.
Utan detta anställningsförhållande skulle en icke-EU-arbetstagare inte kunna lagligt uppehålla sig och arbeta i en annan EU/EES-medlemsstat.
Vi säger ”lagligt” eftersom det inte är någon hemlighet att det förmodligen finns över en miljon (om inte flera miljoner) icke-EU-arbetare som arbetar illegalt eller i hemlighet i Europa.
Förhoppningsvis har denna utläggning kastat lite ljus över denna kontroversiella, komplexa, missförstådda och särskilt relevanta verklighet.
Tveka inte att kontakta Work Supply om du har några frågor eller vill veta mer.
